Jag vill leva farligt, så jag slänger mina skor
Ibland undrar jag om kärlek dansar. Lixom varsamt med publiken, två hjärtan som håller takten och pulsen blir musik?
Jag ville sjunga någonting för dig, men jag blev för full för att sjunga. Ja ungefär så kan jag förklara allting. Nu minns jag plötsligt allting igen. Det är inte så det ska vara. Men allting känns bättre när jag sitter så insnurrad som man bara kan i en filt. Överväger om jag ska ta en promenad. Antagligen så känner ni mig som läser detta. Och då vet ni hur känslosam jag kan vara. Där ute skulle låta mina fötter ta de steg de vill ta, och låta mina tankar få flyga iväg vart de vill.
Jag vill härifrån. Bort från allt som är falskt och fel. Ja man kan faktiskt säga att denna staden är full av tanter och tragedi men känn ingen sorg för mig Tranås jag lovar att denna gången ska jag klara mig på egna ben för jag står redan. Jag har ingenting att säga. Det är ingen undanflykt. Kanske inte ens en tanke. För stunden förstår jag inte alls varför jag skriver detta, det är bara ord som jag måste få ut ur mig. Jag vet inte ens om någon läser detta. Det känns som att alla testar min styrka, min moral, mina gränser och hur mycket jag klarar. Mitt huvud värker men ändå höjer jag musiken. Försöker jag dämpa mina egna tankar? eller försöker jag bara hitta inspiration för att fortsätta. Fortsätta med vad? Texten, dagen, livet? Nu tänker jag på Lars Winnerbäck, Melissa Horn, Wampire weekend, Oskar Linnros, Eldkvarn, Cornelis Vreeswijk och alla andra fantastiska människor förstsätta förgylla min ensamna kväll, eller den har inte vart ensam. Jag försöker nog bara finna något ord som på något sätt kan beskriva den känsla jag inte kan sätta ord på. Nu ska jag komma ihåg de tankar som dunkande i mina tinningar när jag skymtade din hud under lakanet. Ibland undrar jag om man bedömt avståndet fel. Förresten finns det något mer fantastiskt än att känna hur det rycker i mungiporna, känna hur glädjen bara lyser från ögonen, så att de smittar av sig till alla runt omkring sig, man känner hur man lyfter från marken och glädjen bubblar inom sig? Det är så jag känner mig när jag tänker på dig.
Jag vet att det är ett idogt jobb att driva ungdomen ur sitt liv, men jag gör mitt bästa. Och har alltid gjort.
Jag ville sjunga någonting för dig, men jag blev för full för att sjunga. Ja ungefär så kan jag förklara allting. Nu minns jag plötsligt allting igen. Det är inte så det ska vara. Men allting känns bättre när jag sitter så insnurrad som man bara kan i en filt. Överväger om jag ska ta en promenad. Antagligen så känner ni mig som läser detta. Och då vet ni hur känslosam jag kan vara. Där ute skulle låta mina fötter ta de steg de vill ta, och låta mina tankar få flyga iväg vart de vill.
Jag vill härifrån. Bort från allt som är falskt och fel. Ja man kan faktiskt säga att denna staden är full av tanter och tragedi men känn ingen sorg för mig Tranås jag lovar att denna gången ska jag klara mig på egna ben för jag står redan. Jag har ingenting att säga. Det är ingen undanflykt. Kanske inte ens en tanke. För stunden förstår jag inte alls varför jag skriver detta, det är bara ord som jag måste få ut ur mig. Jag vet inte ens om någon läser detta. Det känns som att alla testar min styrka, min moral, mina gränser och hur mycket jag klarar. Mitt huvud värker men ändå höjer jag musiken. Försöker jag dämpa mina egna tankar? eller försöker jag bara hitta inspiration för att fortsätta. Fortsätta med vad? Texten, dagen, livet? Nu tänker jag på Lars Winnerbäck, Melissa Horn, Wampire weekend, Oskar Linnros, Eldkvarn, Cornelis Vreeswijk och alla andra fantastiska människor förstsätta förgylla min ensamna kväll, eller den har inte vart ensam. Jag försöker nog bara finna något ord som på något sätt kan beskriva den känsla jag inte kan sätta ord på. Nu ska jag komma ihåg de tankar som dunkande i mina tinningar när jag skymtade din hud under lakanet. Ibland undrar jag om man bedömt avståndet fel. Förresten finns det något mer fantastiskt än att känna hur det rycker i mungiporna, känna hur glädjen bara lyser från ögonen, så att de smittar av sig till alla runt omkring sig, man känner hur man lyfter från marken och glädjen bubblar inom sig? Det är så jag känner mig när jag tänker på dig.
Jag vet att det är ett idogt jobb att driva ungdomen ur sitt liv, men jag gör mitt bästa. Och har alltid gjort.
/frida ♥
Kommentarer
Postat av: Anonym
du är en skum jävel asså ;P
Postat av: frida
antagligen (:
Trackback
