FridaKlaraLinnéa

Det var nog när du sa, du tar ju bara små små steg, det händer ingenting det där, du måste våga chansa mer, våga se vart det bär. Ja ungefär så, och du vet att det satte sina spår. Det är nu jag vet vart mitt leende kommer ifrån.
Det är lyckan som driver mig framåt, och du är min inspiration. Du vet att jag inget begär, men jag vill ha allt. Ska jag berätta sagor för barn som är som du, nej. Jag är nu kroniskt låg. Du är min vän och vi lär oss av varann. Förresten , -snurrar din jord igen, för radion spelar vår sång? Allt som vi gör blir till pärlor. Vi kan lära av varann. Som sagor för barn som är vuxna. Jag beundrar varje steg du tar. Som gröna, röda, gula ljus.

...ni vet den där känslan jag beskrivit innan, då du inte kan råför att dina ögon lixom krampar ihop på grund av att dina kinder formas till små, små... bollar. Leendet brukar stoppas då jag känner att kinderna börjar färgas röda, men när jag ser på dig, så går det inte. Det är lyckan som driver mig framåt, och du är min inspiration. Jag begär inget, men vill ha allt. Ibland undrar jag om kärlek dansar. Lixom varsamt med publiken, två hjärtan som håller takten, och pulsen bli musik? För du skapar en svajande känsla av knäsvaghet, skakande och en total rodnad hos mig varje gång.

---

Det var när du sa:
Du tar ju bara små, små steg.
Det händer ingenting, det där.
Du måste våga chansa mer.
Våga se vart det bär.
Följ med mig hem.
Om du är osäker, så va osäker med mig.
Bortglömda känslor, raderade tankar.
Nu minns jag igen.

Jag ville sjunga något för dig, men jag blev för full för att sjunga.

/frida ♥

I denna världen, som är så kantig och så hård. Är en blöt, mjuk kyss det enda jag begär. Något så simpelt som när du håller mig hårt, blåser på det onda, tar bort allting som är svårt. Om du ler när det regnar och du fångar min blick, i en tid där ingen nånsin ler och du lyckas fånga min blick. Det räcker med att du vet att du är den första som jag tänker på när jag vaknar och känner mig ovanligt grå. Snälla kryp närmre och viska det du tänker på.

Fina Lasse Lindh, jag vill få det att låta som tankar en regnig fredagsmorgon med en kopp te och rostat bröd.

/frida ♥

Närhet skapar en saknad.
När du frågade om jag hade tändstickor.
Hade jag tillträckligt för att bränna ner Stockholm.
Du hade vin & sprit för att få hela fjärden full av sorger.
Men ändå är allt försent, försent för vin försent för kärlek.
Jag vet precis vad du känner, utan att du sagt ett ord.

Jag vet inte om jag vill bli någon annans tidsfördriv. Vet inte längre vem eller vad man kan lita på. Jag har inte hittat min plats bland alla ord och rader på ett tag. Tror att jag försöker reda ut saker i mitt liv och jag tänker nog låta allt ta sin tid. Det är dags att tänka efter. Någon gång i mitt liv vill jag känna att jag står på toppen och vart jag än ser är det ljust. Jag vill känna att livet är som att dansa på rosor, trots att stjälkens taggar skaver och att bada i ett badkar med komplimanger trots att vattnet är alldeles för varmt. Just nu handlar allting om skrattanfall och vackra händer. Jag vet att jag sagt det tidigare, men det blir en så mycket bättre verklighet när jag lever i min fantasi. Jag kanske verkar frånvarande. Men jag fångar upp allt. Varje känsla, varje ord. Sitter nu nedkrypen under täcket, blundar och tänker på allt. Verkligheten är inte så vacker, jag tänker nog blunda ett tag till. Det tar ett tag för mig, jag kanske glömmer hur man gör. Sist var himlen vit som papper ovanför. Mitt liv ger mig förövrigt hallucinationer och hjärtklappningar som biverkning.

Du får inte knacka på min dörr om du inte är berädd på att komma in.
Du får inte vandra på min väg utan att visa mig ditt mål.
Du får inte skäla av min godhet för att fylla upp ditt hål.
Du får inte riva mina murar som jag omsorgsfullt byggt.
Du får inte ha mig som en dröm när jag vill vara din verklighet.

/frida ♥

jag sjunger för mig själv, fast jag vet att det är det som kallas ensamhet. Jag tycker dagen har fått mig känslan av att idag är dagen då sommaren står och väger. Undrar vart den ska ta vägen. Om det ska spricka upp, låta sensommar strålarna möta våra nu bleka kroppar, få oss att överväga att ta på oss solglasögonen och se hur vi människor påverkas av solen, leende, triufierande... Eller helt enkelt mulna igen helt. Låta regndropparna sluta kallas droppar och i stället ösa ner vatten över oss så vi kan ödsla tid på att tycka synd om oss själva.
Jag tror sommaren valde det sistnämnda. Att helt enkelt låta allt bli mörkare. Mörkt. Finns det något positivt i det ordet? Jag kommer inte på något just nu. Mörkt/frysa/svart/kallt/dunkelt/trött.
Förlåt att jag är en pessimist i sitt livs form.

Jag vet inte om man vill bli imun mot saknad. Jag vet inte om man kan bli det. Men om man saknar något tillräckligt länge, så länge att saknaden som ibörjan var outärlig, då man trodde att saknaden inombords skulle hitta sina utgångar genom allt. Man känner sig sjukligt genimskådad, främst av sina vänner men även av tanten på ica, killen i skoaffären. Jag undrar varje dag, vad det är som gör att man inte kan le på samma sätt som man kunde då, och det är just ordet Då som får en att tänka tillbaka...minnas & sakna.

Jag vill nog bli imun mot att sakna. Ge mig lite antikroppar mot det, tack.

/frida ♥

Som en laddning färgglada klickar mitt i vardagens många grå nyanser, det är så jag ser på dig.
Jag ser någonting, när jag sett det tillräckligt länge, tänker jag om. Och ser något helt annat. Precis som denna text. Den är omsktiven, jag vet. Men jag kräver ingenting, jag vrider om den. På mitt sätt.
Det finns stigar du trampat. Som aldrig kommer försvinna. Fastan snön la sig som ett täcke, och skogarna de brann. Den dagen då du hörde ett rop, ja det är därför du går. Genom din bank av minnen, genom tjugo långa år. Är jag bara ett minne blott. Skogarna dom tiger, men de glommer aldrig någonting. Sen ditt första simtag, har de slutigt en ring. Runt glädje och skräcken runt verklighet och dröm. Du ser ännu huset på håll, men allting svajar en sekund.  Det tändes ett ljus i fönstet när du kommer i allén. Lille grabben är vaken, jo trots timmen är sen. Och alla somrar de far, som en rysning inom dig. Det är härifrån du kom, det här är sanningen om dig. Nu ser du honom klart och du ropar hans namn. Han springer emot dig, och hoppar upp i din famn. Ta lyft honom så högt, så han ser världen bortom byn. Säg att livet bara ta det svarta ur hans syn. Du satte dina spår hos mig, sen den dagen du gick i allén.

Du får dig nog ett skratt igen, nu när du ser att jag misslyckats.

Ja, jag är inte den vassaste kniven i lådan idag. Men när du inte ville prata häromdagen, lämnade bara tomma medelanden och tankar bakom dig. Jag undrar vad det var som hände, vi som skrattade nyss. Jag har alltid lyssnat, aldrig ställt några krav. Jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig. Jag kan inte skilja på någonting. Och du om någon vet att man inte gör så här mot mig.

/frida ♥ 

Jag vet nu att man aldrig kan svika sin bästa vän och samtidigt bli bra på att sjunga. Fast är det egentligen mina tankar du ser, eller mina röda kinder som avslöjar det? Mitt leendet brukar stoppas då jag känner att kinderna börjar färgas röda, men när jag ser på dig, så går det inte. Ungefär som att inte hålla kvar, det är så här man mår när man hemligheter har. Just nu känner jag som gitarrer & bas, trummor & hat. Det beror säkert på samma saker som skapar en svajande känsla av knäsvaghet, skakande och en total rodnad. Jag vill höras, men ibland rodnar jag innan orden ens träffat luften. Jag vill tänka att jag sjunger hellre en bra och hellre dåligt än inget alls. Om det pirrar i magen skiter jag i om det är lite falskt. Jag vet att jag är feg. Men det blir en sån mycket bättre verklighet när jag lever i min fantasi.

Nä nu ska jag och Kalle Baah tillbringa lite tid ihop.

Ibland undrar jag om kärlek dansar. Lixom varsamt med publiken, två hjärtan som håller takten och pulsen blir musik?

---

Jag ville sjunga någonting för dig, men jag blev för full för att sjunga. Ja ungefär så kan jag förklara allting. Nu minns jag plötsligt allting igen. Det är inte så det ska vara. Men allting känns bättre när jag sitter så insnurrad som man bara kan i en filt. Överväger om jag ska ta en promenad. Antagligen så känner ni mig som läser detta. Och då vet ni hur känslosam jag kan vara. Där ute skulle låta mina fötter ta de steg de vill ta, och låta mina tankar få flyga iväg vart de vill. 

Jag vill härifrån. Bort från allt som är falskt och fel. Ja man kan faktiskt säga att denna staden är  full av tanter och tragedi men känn ingen sorg för mig Tranås jag lovar att denna gången ska jag klara mig på egna ben för jag står redan. Jag har ingenting att säga. Det är ingen undanflykt. Kanske inte ens en tanke. För stunden förstår jag inte alls varför jag skriver detta, det är bara ord som jag måste få ut ur mig. Jag vet inte ens om någon läser detta. Det känns som att alla testar min styrka, min moral, mina gränser och hur mycket jag klarar. Mitt huvud värker men ändå höjer jag musiken. Försöker jag dämpa mina egna tankar? eller försöker jag bara hitta inspiration för att fortsätta. Fortsätta med vad? Texten, dagen, livet? Nu tänker jag på Lars Winnerbäck, Melissa Horn, Wampire weekend, Oskar Linnros, Eldkvarn, Cornelis Vreeswijk och alla andra fantastiska människor förstsätta förgylla min ensamna kväll, eller den har inte vart ensam. Jag försöker nog bara finna något ord som på något sätt kan beskriva den känsla jag inte kan sätta ord på. Nu ska jag komma ihåg de tankar som dunkande i mina tinningar när jag skymtade din hud under lakanet. Ibland undrar jag om man bedömt avståndet fel. Förresten finns det något mer fantastiskt än att känna hur det rycker i mungiporna, känna hur glädjen bara lyser från ögonen, så att de smittar av sig till alla runt omkring sig, man känner hur man lyfter från marken och glädjen bubblar inom sig? Det är så jag känner mig när jag tänker på dig.

Jag vet att det är ett idogt jobb att driva ungdomen ur sitt liv, men jag gör mitt bästa. Och har alltid gjort.

/frida ♥

Det var lite av min passion. Det där med att låta känslorna flyta ur mina fingertoppar, skapa ord där varje liten bokstav var fylld med mig, av mig. Det är som att mina sömniga fingrar vill säga någonting innan dem somnar. Återskapa ett speciellt ögonblick då staden var som kallast och natten var som mörkast. Påväg mot en lång väg av ensamhet och ånger får jag ett samtal. Ett samtal som senare leder till att Han tinar det som är fruset, både på insidan och utsidan av mig. Just nu är det för många frågetecken som byter form och blir till utropstecken. Ibland vill jag inget hellre än att ha svar, men nu vet jag inte. Det tåls att liknas med en situation man länge funderat kring. När den väl kommer så är det inte alls likadant, inte alls. Verkligheten är aldrig likadan som tankarnas föreställningar. Nä, ibland tror jag det nog är bäst att gå runt och undra lite. Man kan inte möta alla sanningar på en gång. Allt är inte bra jämt, sluta le för en stund. Det är vackert. Jag vill bara kunna räkna med dig. Räkna med att jag är fin i dina ögon när du tittar på mig. Räkna med att du vill att jag ska höra av mig. Räkna med att det känns när jag inte gör det. Räkna  med att jag kan lita på dig. Räkna med att du tänker på mig ibland. Räkna med att du säger något fint ibland. Räkna med att du vill dela med dig av din närhet ibland. Räkna med att  du vill vara där när jag somnar. Räkna med att du finns där när jag vaknar. Räkna med att du inte går om jag väljer att stanna.

Solen gick ner som på beställning, det skulle inte vara samma sak om den sken.
Tänk om festivalen inte stängt så tidigt den kvällen.
Tänk om klockan tagit samma vägar som vi, när vi på tomma, blöta gator där historier flög förbi.
Och allt som vi sa då.
Tänk att man kunde säga så.
Vi gick bland TÄLT, BAJAMAJOR och BURKAR.
Och allt var så konstigt, men förbannat kul.
Det kunde ha varit någon annan, men det var jag.
Ja, vad var det egentligen som hände den kvällen?
Vad gjorde mig så förfärligt glad?
När vi gick ALKOHOLISERADE som DRÄGG, av FANTA & ROSÉ.

Står i din port står bara still, för en minut sen var du min. Men gud, vad skriver jag nu? Det var ju inte alls så. Jag vågade mig inte ens dit. Jag kan inte skriva att jag stod i din port. Jag har aldrig stått där, på något sätt har jag gått på råsa moln ända upp till din dörr. Bara just utanför kommer jag på att jag måste andas. Hjärtat slår en extra gång. Och bara då när du precis öppnat dörren ångrar jag mig. Då vill jag stå still i din port och bara stå still. För den lyckan som sprider sig i hela kroppen när du öppnar dörren. Den lyckan gör att jag på något sätt blir såld. Men också att en tredjedel av den jag var går hem, för en är krossad och en är din. För jag vet att det aldrig kan bli så igen.
Från och med nu.
Från och med du.

/frida ♥ 

Står i din port står bara still. För en minut sen var du min. En tredjedel av den jag var går hem, för en är krossad, en är din. Det här är slutet på vår film. Från och med nu. Från och med du. Ser dig på blåa i apil, i telefon i nya jeans. Men jag har samma trasor på och röker samma marlboro, jag minns varenda scen från vår film. Från och med nu. Från och med du. Jag blir aldrig samma, från och med du. Soimliga ljus brinner aldrig ut. Står inte ut, står inte ut. Ett år försvinner utan ljus. Även om ett sekel går så ska jag alltid vänta på våran tur. Från och med då. Från och med du, du,du,du,du. Från och med du, du,du,du,du. Jag blir aldrig me densamma, jag blir aldrig densamma som förut. Somliga ljus brinner aldrig ut. Och i din port har ingenting förändrats utom just på din. För bredvid ditt namn står ett namn till.

det är ungefär så jag säger det. Iallafall i kväll. Eller i går kväll. Men antagligen säger jag något annat i morgon. Allt var för en lång lång tid sedan. Men nu när jag har varit i alla städer, letat efter det som en midsommardröm tog med sig. Vi har inte gått igenom de fyra årstiderna, vi har inte ens sjungit en sång i buss på villovägar 2007. Men du gav mig rock´nroll, blåa ögon - igen. Och det är du ensam om att ha gjort. Just nu är jag precis som romeo, lika omedveten och kanske helt förändrad för att när det var vi två, 17 år. Det var nog bara jag som var 17 men du gjorde mig ändå helt uppsnärjd i det blå. Det var magiskt, men tragiskt. Så nu ska jag, den fulaste flickan i världen säga adjö. Nu kan du få mig så lätt, men innan det händer ska jag finna en vän med en bil.

/frida ♥ 

...MED MUMINTROLL SOM ENTOURAGE. Jag ville sjunga någonting för dig, men blev för full för att sjunga. När du istället lät fröken svår dricka ta, tända ljus och predika, kändes det som en förolämpning mot förnuftet. Varje dag försöker jag hitta inspiration. Inspiration som jag försöker finna något ord på som på något sätt kan beskriva den känsla jag inte kan sätta ord på. Jag granskar allting, uppifrån och ner. Men ändå ger verkligheten mig illusioner. Det känns som att alla testar min styrka, min moral, mina gränser och hur mycket jag klarar. Mitt huvud värker men ändå höjer jag musiken. Försöker jag dämpa mina egna tankar? eller försöker jag bara hitta inspiration för att fortsätta. Fortsätta med vad? Texten, dagen, livet . . Nu ska jag komma ihåg de tankar som dunkande i mina tinningar när jag skymtade din hud under lakanet. Ibland undrar jag om man bedömt avståndet fel. Att allt bara vart tillfälligt, det spelar nog ingen roll. Eller jo det gör det, det spelar den största rollen. Allt jag har förstorat har gjort så att jag inte vill tänka framåt, men jag är ändå livrädd att stanna här. Jag vet att det är ett idogt jobb att driva ungdomen ur sitt liv, men jag gör mitt bästa. Och har alltid gjort.

/frida ♥ 

Jag ser någonting, när jag sett det tillräckligt länge, tänker jag om. Och ser något helt annat. Precis som denna text. Den är omsktiven, jag vet. Men jag kräver ingenting, jag vrider om den. På mitt sätt.
Det finns stigar du trampat. Som aldrig kommer försvinna. Fastan snön la sig som ett täcke, och skogarna de brann. Den dagen då du hörde ett rop, ja det är därför du går. Genom din bank av minnen, genom tjugo långa år. Är jag bara ett minne blott. Skogarna dom tiger, men de glommer aldrig någonting. Sen ditt första simtag, har de slutigt en ring. Runt glädje och skräcken runt verklighet och dröm. Du ser ännu huset på håll, men allting svajar en sekund.  Det tändes ett ljus i fönstet när du kommer i allén. Lille grabben är vaken, jo trots timmen är sen. Och alla somrar de far, som en rysning inom dig. Det är härifrån du kom, det här är sanningen om dig. Nu ser du honom klart och du ropar hans namn. Han springer emot dig, och hoppar upp i din famn. Ta lyft honom så högt, så han ser världen bortom byn. Säg att livet bara ta det svarta ur hans syn.
Du satte dina spår hos mig, sen den dagen du gick i allén.

/frida ♥ 

Fler och fler eftermiddagar spenderas med en filt i soffan med fint sällskap. Idag var det herrarna Hellström, Winnerbäck och Radin, vi hade det väldigt mysigt. Åt mörk choklad och drack te tills vi smälte bort. Nu har jag bara typ tre inlämningar kvar. I hemlighet kan jag berätta att jag inte alls tycker om det, men sådant får man inte säga nu när studenten bara är 17 dagar ifrån mig, så sprid inte ryktet. Annars lyckas jag få dagarna att gå utan att dö och bara det är värt någon typ av pris. Sjutton dagar, 6 timmar, femtiofem minuter och sjutton sekunder kvar till den där stunden som vi längtat efter sedan vi för första gången tog vårat steg innanför kunskapens dörrar.
Förresten det är obehagligt hur vissa saker kan etsa sig fast i ens hjärna, så att de följer med en vart man än går när annat bara rinner av. Undrar vad det beror på. Nu är jag trött på att sitta i en bänkrad i en rastlös tidig maj, men det är väl så det ska vara, även om det inte är så vi vill ha det nu.

Nu när jag vet bättre, glömde jag något smart, tog upp något osmart och blandade allting i en kastrull.

/frida ♥ 

Som en laddning färgglada klickar mitt i vardagens många grå nyanser.
Det är det jag vill kalla ditt leende.
Att uppmuntra, inspirera och beröra.
Det är det jag vill kalla dina ögon.
Livet är för kort att tänka på allt det kunde ha varit.
Livet ska man ta väl hand om.
Det går aldrig i repris.
Det har du lärt mig.
Jag vill tro att det finns fler glädjeämnen än problem.
Jag vill tro att det finns fler möjligheter än omöjligheter.
Jag vill tro att det härliga är större än det besvärliga.
Jag vill tro att modet är starkare än besvikelsen.
Med andra ord, jag vill tro.

/frida ♥ 

men nu syns daggen tydligt mot din ögonfrans igen.
Du vinglar bakfull hem till väggar utan svar.
Ditt glamurösa hopp om "lyckovärd" i skymningen,
blev en bitter vandring hem i singular.
Men stjärnor föll, och älvor höll oss fågna i ett avsked under månen.
När jag tröttnat på jag, min och mig. Blir jag svag, blir jag rädd, att någonsin förlora Dig. Håll om mig i natt.
... och nu går mina tankar till en prins
och en sagofe
som sitter på kafé
vid en blomstrande spaljé
och blandar ut sin tid med te,
i min drömda sagovärd.

/frida ♥ 

...vi gått igenom här adjö. Jag tror jag förstår, att du förstår, att det jag ville förstå, ville jag förstå först.
Men vad vill du? Men kom då? Jag är ju här och väntar på dig.
Jag såg att det lyste, hörde musik och där kom sången bredvid.
Din blick var mörk och märklig där du stod på den trasiga mattan, med ett par okända skor.
Du såg exakt lika påkommen ut som du var, men ärligt talat, det var skönt med ett dåligt span
Hela välden är så underbar, bara man är korkad, dum och glad. Och jag följde dig längs vägen den natten, så vuxen i din hand... Men Frida, du som tänkte fånga en ängel? Ändrade planer? Jo kanske det. Nu ska jag somna till dessa kloka ord, se inte så längtansfullt mot dåtiden, den kommer aldrig tillbaka.

jag skulle vara någon annan, om du hade fått önska.