När jag tröttnat på jag, min och mig
Som en laddning färgglada klickar mitt i vardagens många grå nyanser, det är så jag ser på dig.
Jag ser någonting, när jag sett det tillräckligt länge, tänker jag om. Och ser något helt annat. Precis som denna text. Den är omsktiven, jag vet. Men jag kräver ingenting, jag vrider om den. På mitt sätt.
Det finns stigar du trampat. Som aldrig kommer försvinna. Fastan snön la sig som ett täcke, och skogarna de brann. Den dagen då du hörde ett rop, ja det är därför du går. Genom din bank av minnen, genom tjugo långa år. Är jag bara ett minne blott. Skogarna dom tiger, men de glommer aldrig någonting. Sen ditt första simtag, har de slutigt en ring. Runt glädje och skräcken runt verklighet och dröm. Du ser ännu huset på håll, men allting svajar en sekund. Det tändes ett ljus i fönstet när du kommer i allén. Lille grabben är vaken, jo trots timmen är sen. Och alla somrar de far, som en rysning inom dig. Det är härifrån du kom, det här är sanningen om dig. Nu ser du honom klart och du ropar hans namn. Han springer emot dig, och hoppar upp i din famn. Ta lyft honom så högt, så han ser världen bortom byn. Säg att livet bara ta det svarta ur hans syn. Du satte dina spår hos mig, sen den dagen du gick i allén.
Du får dig nog ett skratt igen, nu när du ser att jag misslyckats.
Ja, jag är inte den vassaste kniven i lådan idag. Men när du inte ville prata häromdagen, lämnade bara tomma medelanden och tankar bakom dig. Jag undrar vad det var som hände, vi som skrattade nyss. Jag har alltid lyssnat, aldrig ställt några krav. Jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig. Jag kan inte skilja på någonting. Och du om någon vet att man inte gör så här mot mig.
Jag ser någonting, när jag sett det tillräckligt länge, tänker jag om. Och ser något helt annat. Precis som denna text. Den är omsktiven, jag vet. Men jag kräver ingenting, jag vrider om den. På mitt sätt.
Det finns stigar du trampat. Som aldrig kommer försvinna. Fastan snön la sig som ett täcke, och skogarna de brann. Den dagen då du hörde ett rop, ja det är därför du går. Genom din bank av minnen, genom tjugo långa år. Är jag bara ett minne blott. Skogarna dom tiger, men de glommer aldrig någonting. Sen ditt första simtag, har de slutigt en ring. Runt glädje och skräcken runt verklighet och dröm. Du ser ännu huset på håll, men allting svajar en sekund. Det tändes ett ljus i fönstet när du kommer i allén. Lille grabben är vaken, jo trots timmen är sen. Och alla somrar de far, som en rysning inom dig. Det är härifrån du kom, det här är sanningen om dig. Nu ser du honom klart och du ropar hans namn. Han springer emot dig, och hoppar upp i din famn. Ta lyft honom så högt, så han ser världen bortom byn. Säg att livet bara ta det svarta ur hans syn. Du satte dina spår hos mig, sen den dagen du gick i allén.
Du får dig nog ett skratt igen, nu när du ser att jag misslyckats.
Ja, jag är inte den vassaste kniven i lådan idag. Men när du inte ville prata häromdagen, lämnade bara tomma medelanden och tankar bakom dig. Jag undrar vad det var som hände, vi som skrattade nyss. Jag har alltid lyssnat, aldrig ställt några krav. Jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig. Jag kan inte skilja på någonting. Och du om någon vet att man inte gör så här mot mig.
/frida ♥
Kommentarer
Trackback
