LESSON LEARNED
She lifts her skirt up to her knees,
walks through the garden rows with her bare feet, laughing.
I never learned to count my blessings,
I choose instead to dwell in my disasters.
I walk on down the hill,
through grass, grown tall and brown
and still its hard somehow to let go of my pain.
On past the busted back of that old and rusted Cadillac
that sinks into this field, collecting rain.
Will I always feel this way?
So empty, so estranged.
Well I looked my demons in the eyes,
laid bare my chest, said "Do your best, destroy me.
You see, I've been to hell and back so many times,
I must admit you kind of bore me."
There's a lot of things that can kill a man,
there's a lot of ways to die,
listen, some already did that walked beside me.
There's a lot of things I don't understand,
why so many people lie.
Its the hurt I hide that fuels the fire inside me.
Will I always feel this way?
So empty, so estranged./frida ♥
BABY I´M A FOOL
I morgon? Ja kanske. Hoppas. Vill. Vågar? Jag vet inte. Ånger? Aldrig.
Det var lite av min passion.
Det där med att låta känslorna flyta ur mina fingertoppar, skapa ord där varje liten bokstav var fylld med mig, av mig. Det är som att mina sömniga fingrar vill säga någonting innan dem somnar.
Återskapa ett speciellt ögonblick då staden var som kallast och natten var som mörkast.
Påväg mot en lång väg av ensamhet och ånger får jag ett samtal.
Ett samtal som senare leder till att Han tinar det som är fruset, både på insidan och utsidan av mig.
Just nu är det för många frågetecken som byter form och blir till utropstecken.
Ibland vill jag inget hellre än att ha svar, men nu vet jag inte.
Det tåls att liknas med en situation man länge funderat kring.
När den väl kommer så är det inte alls likadant, inte alls.
Verkligheten är aldrig likadan som tankarnas föreställningar.
Nä, ibland tror jag det nog är bäst att gå runt och undra lite.
Man kan inte möta alla sanningar på en gång.
Allt är inte bra jämt, sluta le för en stund.
Det är vackert.
Jag vill bara kunna räkna med dig.
Räkna med att jag är fin i dina ögon när du tittar på mig.
Räkna med att du vill att jag ska höra av mig.
Räkna med att det känns när jag inte gör det.
Räkna med att jag kan lita på dig.
Räkna med att du tänker på mig ibland.
Räkna med att du säger något fint ibland.
Räkna med att du vill dela med dig av din närhet ibland.
Räkna med att du vill vara där när jag somnar.
Räkna med att du finns där när jag vaknar.
Räkna med att du inte går om jag väljer att stanna.
Det är vackert.
JAG VILL BÖRJA OM
Jag vet inte egentligen varför jag valde att starta en ny blogg. Beror nog mest på att själva nyskapandet som ger mig mer inspiration, ger en ny tändning och en nystart då man släpper det gamla och ser nytt.
Ja det är nog precis det jag behöver.
Jag behöver bli ny. Klicka mig vidare. Se nya vyer. Komma härifrån.
Jag vet inte om man vill bli imun mot saknad. Jag vet inte om man kan bli det. Men om man saknar något tillräckligt länge, så länge att saknaden som ibörjan var outärlig, då man trodde att saknaden inombords skulle hitta sina utgångar genom allt. Man känner sig sjukligt genimskådad, främst av sina vänner men även av tanten på ica, killen i skoaffären. För att sedan genomgå till andra fasen då man tror att man ska dö. Dö är rätt ord i mina öron. Det är så jag känner när jag känner en sån saknad som gör att man inte vill leva utan det. Saknaden har tagit över totalt, men plötsligt övergår saknaden i fas tre, då har man glömt att man saknar något, med glömt menar jag att man ljuger för sig själv så mycket att man tillslut lurar sig själv så man glömt bort det. Men man undrar varje dag, vad det är som gör att man inte kan le på samma sätt som man kunde då, och det är just ordet Då som får en att tänka tillbaka...minnas & sakna.
Jag vill nog bli imun mot att sakna. Ge mig lite antikroppar mot det, tack.
Ja det är nog precis det jag behöver.
Jag behöver bli ny. Klicka mig vidare. Se nya vyer. Komma härifrån.
Jag vet inte om man vill bli imun mot saknad. Jag vet inte om man kan bli det. Men om man saknar något tillräckligt länge, så länge att saknaden som ibörjan var outärlig, då man trodde att saknaden inombords skulle hitta sina utgångar genom allt. Man känner sig sjukligt genimskådad, främst av sina vänner men även av tanten på ica, killen i skoaffären. För att sedan genomgå till andra fasen då man tror att man ska dö. Dö är rätt ord i mina öron. Det är så jag känner när jag känner en sån saknad som gör att man inte vill leva utan det. Saknaden har tagit över totalt, men plötsligt övergår saknaden i fas tre, då har man glömt att man saknar något, med glömt menar jag att man ljuger för sig själv så mycket att man tillslut lurar sig själv så man glömt bort det. Men man undrar varje dag, vad det är som gör att man inte kan le på samma sätt som man kunde då, och det är just ordet Då som får en att tänka tillbaka...minnas & sakna.
Jag vill nog bli imun mot att sakna. Ge mig lite antikroppar mot det, tack.
