FridaKlaraLinnéa

Hur ska du våga chansa du som aldrig haft nån tur?
Dagar och nätter smyger förbi. Nätterna blir långa när tankarna förlorar förstånd. När tankarna svävar fritt och bildar drömmar och hopp. Hopp om det hopplösa.

/frida ♥

600 mil längs taggtråd. Jag kastar tärning med Djävulen.
Mitt liv blev bara en skamfläck i historien, men den är min och jag vill slösa den på dig.
Jag vill bara ha dig, ha dig, till att vilja ha mig.
600 mil längs tagtråd. Jag kastar stenar mot himelen.
Min kropp är bara ett skal utan mening. Det ekar mindre när jag fyller mig med dig.

/frida ♥

Måndag morgon. En riktig morgon, en verklighetens morgon. Jag har levt på rosa moln de senaste veckorna. Men nu när verkligeheten vankas vardag, när färgerna går mot grått och vitt, väljer jag ändå att flyta med. Känna att allt inte är som att gå på moln. Inget är enkelt. Inget.
Du hjälpte mig verkligen att chockartat få uppleva det idag. Igen. Jag vill inte tacka dig, men jag gör visst det ändå. Tack. Du om någon borde veta att man inte gör så här mot mig. Hoppas du hör ironin i min röst.

/frida ♥

/frida ♥

Låtar som..
har gjort mig glad: Horchata - Vampire Weekend
har gjort mig ledsen: The pieces don´t fit anymore - James Morrrison
som jag vill dansa till: Ramlar - Håkan Hellström
lugnar ner mig: I dont feel it anymore - William Fitzsimmons
jag lyssnar på för att bli pepp: Tro och Tvivel - Håkan Hellström
påminner om kärlek: Lät du henne komma närmre - Melissa horn
påminner om gamla tider: Kärlekens tunga - Eldkvarn
påminner om ångest: Mannen i den vita hatten (16 år senare) - Kent
jag lyssnar väldigt mycket på just nu: Seglaren - Monty
är väldigt, väldigt bra: Gitarrer och bas, trummor och hat - Hästpojken
lyssnas på i ilska: Cpfingret - Guldgossen
jag lyssnar på när jag är kreativ: Don´t stop me now - Queen
påminner om sommardagar: Somliga går med trasiga skor - Cornelis vreeswijk
påminner om våren: Kungsholmens hamn - Melissa Horn
påminner om en bra film: Possibility - Lycke Li
påminner om staden jag tycker om: En tärtort på en slätt - Lars Winnerbäck
jag lyssnade på när jag var 13: Hurt - Nine inch nails
jag lyssnade på när jag var 15: Elden - Lars Winnerbäck
jag lyssnade på när jag var 17: Hanna - Melissa Horn
jag lyssnar på just precis nu: Sexual healing - Ben Harper

jag sjunger för mig själv, fast jag vet att det är det som kallas ensamhet. Jag tycker dagen har fått mig känslan av att idag är dagen då sommaren står och väger. Undrar vart den ska ta vägen. Om det ska spricka upp, låta sensommar strålarna möta våra nu bleka kroppar, få oss att överväga att ta på oss solglasögonen och se hur vi människor påverkas av solen, leende, triufierande... Eller helt enkelt mulna igen helt. Låta regndropparna sluta kallas droppar och i stället ösa ner vatten över oss så vi kan ödsla tid på att tycka synd om oss själva.
Jag tror sommaren valde det sistnämnda. Att helt enkelt låta allt bli mörkare. Mörkt. Finns det något positivt i det ordet? Jag kommer inte på något just nu. Mörkt/frysa/svart/kallt/dunkelt/trött.
Förlåt att jag är en pessimist i sitt livs form.

Augustikväll;nitton;femtionio. Känns som att jag uppdaterar från en ödelagd stad med ett överflöd av rosor, kaféer och olyckliga människor. Jag befinner mig mitt i bland tankar, hopp, tro, löften och svek. Det kanske ska vara så här, när det går att isolera sig såhär när man bor i ett hus i världens minsta, tillsynes ödelagda stad/läs by/. Ibland blir jag så störd av tystnaden här. Men nu känns det som om något /läs någon/ öppnat mina ögon och visat en vidhöppen väg som rullar ut framför mig.

Min kärlek går till Eldkvarn ikväll .

Gårdagen var jätte bra på alla möjliga sätt! TACK!

---

http://thekillingmoonconfused.blogspot.com/
http://rikauteliggare.devote.se/
http://www.tv6.se/cimon
http://touslesjours.webblogg.se/
http://juliaclaras.devote.se/

kvällen ska spenderas me fina människor och goa insekter. Slurplande, ätande, drickande. You name it.
Det finns risk att det blir ett besök på strandbaren, sen kanske Pelle kommer hit!
Låter som en förjävla bra kväll va?!
Förresten såg du lika påkommen ut som du var. Bara så att du vet. Men hela världen är så underbar....

/frida ♥

Håller på att bli galen. Helt språngande galet galen.
Jag kom in på socionom i kalmar, jag måste bestämma mig över helgen.
... men just nu vill jag bara jobba och leva loppan. Har fått förlängt vikariat på handikappsomsorgen, och sökt till ramundberget i vineter. Men kan ändå inte komma undan med tanken att om jag inte tar platsen på skolan nu, så har jag sumpat den föralltid. Tänk om jag verkligen vill nästa år, och inte kommer in?!
GAAH.

När saker och ting i Ditt liv nästan har blivit för mycket för Dig att hantera, när dygnets 24 timmar inte känns nog, kom ihåg majonnäsburken och två koppar kaffe:

En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar .Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var det.

Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken . Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna. Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det.

Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken .Sanden fyllde upp resten av tomrummen. Han frågade ännu en gång om burken var full. Återigen svarade studenterna med ett enhälligt 'ja'.

Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde hela deras inne-håll i burken , vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna skrattade.

Nu, sa professorn medan skratten klingade ut, vill jag att ni tänker er att den här burken representerar ert liv.

Golfbollarna representerar de viktiga sakerna som familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som - om allt annat gick förlorat och bara dessa saker återstod - ändå skulle uppfylla och berika ert liv.

Småstenarna representerar andra saker som betyder något ,som hem, jobb och bil.

Sanden representerar allt annat - småsakerna.

Om ni lägger sanden i burken först, fortsatte professorn, går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenen.

Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt för dig.

Så, var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till, åt det som gör dig passionerad.

Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt. Ta hand om ´golfbollarna' först
- sakerna som verkligen betyder något.

Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.

En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet
representerar.

Professorn log och sade, jag är glad att du frågar.

Kaffet finns med för att visa er att hur fullt och pressat ert liv än
känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän.

Jag blir så osäker när jag är med dig, för vad säger man till en person, som på alla sätt är så bra?
Jag har alltid varit en drömmare, så snälla, säg till om jag ska gå. Jag tror jag förstår, att du förstår, att det jag ville förstå, ville jag förstå först. Men hoppas jag inte varit till besvär.
Vad jag bryr mig om nu... är att få ut dig ur skallen? nja. Allt utan det.

/frida ♥

Jag tänkte tända ljus och bjuda på te.
Jag ville höra dig predika om hur alla drömmer om lyckan, som om livet blivit fel.
Jag har gjort många fel, jag vet. Men jag finner ingen mening med att ge upp.
Jag tror det bor en liten hjälte i varenda liten flopp.
Jag vill hellre bli en sån, som tror att det finns nåt bra och stort i alla om och alla men.

...som en ny början av att kärlek är ett brev skickat tusen gånger? Jag är inte skyldig någon någonting, jag är helt uppsnärjd i det blå. Det är kanske magiskt men tragiskt, men jag var bara inte gjord för dessa dar. Jag vill ha allting, precis som Romeo. men jag går vidare, det är ändå för sent för edelweiss. Ramlar? nä inte så länge du är med mig. Men allt var för en lång lång tid sen....

Jag vet inte om man vill bli imun mot saknad. Jag vet inte om man kan bli det. Men om man saknar något tillräckligt länge, så länge att saknaden som ibörjan var outärlig, då man trodde att saknaden inombords skulle hitta sina utgångar genom allt. Man känner sig sjukligt genimskådad, främst av sina vänner men även av tanten på ica, killen i skoaffären. Jag undrar varje dag, vad det är som gör att man inte kan le på samma sätt som man kunde då, och det är just ordet Då som får en att tänka tillbaka...minnas & sakna.

Jag vill nog bli imun mot att sakna. Ge mig lite antikroppar mot det, tack.

/frida ♥

Som en laddning färgglada klickar mitt i vardagens många grå nyanser, det är så jag ser på dig.
Jag ser någonting, när jag sett det tillräckligt länge, tänker jag om. Och ser något helt annat. Precis som denna text. Den är omsktiven, jag vet. Men jag kräver ingenting, jag vrider om den. På mitt sätt.
Det finns stigar du trampat. Som aldrig kommer försvinna. Fastan snön la sig som ett täcke, och skogarna de brann. Den dagen då du hörde ett rop, ja det är därför du går. Genom din bank av minnen, genom tjugo långa år. Är jag bara ett minne blott. Skogarna dom tiger, men de glommer aldrig någonting. Sen ditt första simtag, har de slutigt en ring. Runt glädje och skräcken runt verklighet och dröm. Du ser ännu huset på håll, men allting svajar en sekund.  Det tändes ett ljus i fönstet när du kommer i allén. Lille grabben är vaken, jo trots timmen är sen. Och alla somrar de far, som en rysning inom dig. Det är härifrån du kom, det här är sanningen om dig. Nu ser du honom klart och du ropar hans namn. Han springer emot dig, och hoppar upp i din famn. Ta lyft honom så högt, så han ser världen bortom byn. Säg att livet bara ta det svarta ur hans syn. Du satte dina spår hos mig, sen den dagen du gick i allén.

Du får dig nog ett skratt igen, nu när du ser att jag misslyckats.

Ja, jag är inte den vassaste kniven i lådan idag. Men när du inte ville prata häromdagen, lämnade bara tomma medelanden och tankar bakom dig. Jag undrar vad det var som hände, vi som skrattade nyss. Jag har alltid lyssnat, aldrig ställt några krav. Jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig. Jag kan inte skilja på någonting. Och du om någon vet att man inte gör så här mot mig.

/frida ♥ 

och det värderar jag högt.

Idag tror jag ord säger mer än vad de egentligen kan. Inte rätt dag för det.



Dessa ord snurrar runt lite extra mycket just nu.
Typiskt.

Det var jag som slutade lycklig, för jag ville inte bli ett bätte djur.
Förresten är det ett par DR MARTENS som står högst upp på min önskelista.

och när du ser på mig, är det knappt jag minns ett enda öknan de kallade mig.
och att dina ord i natten är det enda som når in.
de kunde säga vad som helst till mig, de kunde dra åt helvete.
men ett enda ont ord om dig, har alltid fått mig upp i ringen.

Jag har gått på knä så många år i den här staden. Men jag svär att jag hörde Frälsningsarmen sjunga om att lämna allt bakom sig, första gången jag såg dig. Och jag svär att jag hörde lastbilar från E4:an dundra förbi där utandör, natten vi kysste all skit vi gått igenom här adjö. När de skrev om mig i tidningen sa du som det var, "Glöm mig aldrig vännen, parkbänken är aldrig långt borta". Men den gamla goda tiden, nu kommer den aldrig tillbaka. Men jag svär att varenda fyllo på varenda bänk i varenda hörn hälsade på oss, natten jag fann dig. Och jag svär att jag aldrig sett stjärnirna tydligare ovanför, natten vi kysste all skit vi gått igenom här adjö.

OCH JORDENS DRAGNINGSKRAFT ÄR KLEN.
OCH VI KANSKE TILL OCH MED LÄMNAR SVERIGE.

Vad har du gjort hela mitt liv och nu när du tagit mig till ytan kan jag inte vara utan dig.
För fina du, vad skulle jag göra utan dig?

Sen en tid tillbaka har jag varit trött
Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till 
Sen en tid tillbaka har jag varit tom
Och försökt att hitta spår som leder rätt
Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
Och mitt i allt så ska man vara sann
Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag
Och försökt att vara nån till lags 
Ja man kämpar för en plats som passar både här och där
Och snart har man glömt vem man är 

Men du, jag vet vem jag är, när jag är med dig. 

Det var nog inget du sa, inte heller ditt kroppspråk, utan dina ögon speglade dina ord som du gömt långt inne, rädd för att se en reaktion, rädd för en seperation. Vad vet jag nu för tiden? Typ precis ingenting.

ingenting.

Jag vet nu att man aldrig kan svika sin bästa vän och samtidigt bli bra på att sjunga. Fast är det egentligen mina tankar du ser, eller mina röda kinder som avslöjar det? Mitt leendet brukar stoppas då jag känner att kinderna börjar färgas röda, men när jag ser på dig, så går det inte. Ungefär som att inte hålla kvar, det är så här man mår när man hemligheter har. Just nu känner jag som gitarrer & bas, trummor & hat. Det beror säkert på samma saker som skapar en svajande känsla av knäsvaghet, skakande och en total rodnad. Jag vill höras, men ibland rodnar jag innan orden ens träffat luften. Jag vill tänka att jag sjunger hellre en bra och hellre dåligt än inget alls. Om det pirrar i magen skiter jag i om det är lite falskt. Jag vet att jag är feg. Men det blir en sån mycket bättre verklighet när jag lever i min fantasi.

Nä nu ska jag och Kalle Baah tillbringa lite tid ihop.

Ibland undrar jag om kärlek dansar. Lixom varsamt med publiken, två hjärtan som håller takten och pulsen blir musik?

---

Jag ville sjunga någonting för dig, men jag blev för full för att sjunga. Ja ungefär så kan jag förklara allting. Nu minns jag plötsligt allting igen. Det är inte så det ska vara. Men allting känns bättre när jag sitter så insnurrad som man bara kan i en filt. Överväger om jag ska ta en promenad. Antagligen så känner ni mig som läser detta. Och då vet ni hur känslosam jag kan vara. Där ute skulle låta mina fötter ta de steg de vill ta, och låta mina tankar få flyga iväg vart de vill. 

Jag vill härifrån. Bort från allt som är falskt och fel. Ja man kan faktiskt säga att denna staden är  full av tanter och tragedi men känn ingen sorg för mig Tranås jag lovar att denna gången ska jag klara mig på egna ben för jag står redan. Jag har ingenting att säga. Det är ingen undanflykt. Kanske inte ens en tanke. För stunden förstår jag inte alls varför jag skriver detta, det är bara ord som jag måste få ut ur mig. Jag vet inte ens om någon läser detta. Det känns som att alla testar min styrka, min moral, mina gränser och hur mycket jag klarar. Mitt huvud värker men ändå höjer jag musiken. Försöker jag dämpa mina egna tankar? eller försöker jag bara hitta inspiration för att fortsätta. Fortsätta med vad? Texten, dagen, livet? Nu tänker jag på Lars Winnerbäck, Melissa Horn, Wampire weekend, Oskar Linnros, Eldkvarn, Cornelis Vreeswijk och alla andra fantastiska människor förstsätta förgylla min ensamna kväll, eller den har inte vart ensam. Jag försöker nog bara finna något ord som på något sätt kan beskriva den känsla jag inte kan sätta ord på. Nu ska jag komma ihåg de tankar som dunkande i mina tinningar när jag skymtade din hud under lakanet. Ibland undrar jag om man bedömt avståndet fel. Förresten finns det något mer fantastiskt än att känna hur det rycker i mungiporna, känna hur glädjen bara lyser från ögonen, så att de smittar av sig till alla runt omkring sig, man känner hur man lyfter från marken och glädjen bubblar inom sig? Det är så jag känner mig när jag tänker på dig.

Jag vet att det är ett idogt jobb att driva ungdomen ur sitt liv, men jag gör mitt bästa. Och har alltid gjort.

/frida ♥

Ännu en dag då jag har sammlat ihop håret mitt på huvudet i en "lilla my tofs", och jag gillar det inte. Idag känner jag mig precis som My som känns igen på balettknuten i håret och den citronsura blicken med djupa pann rynkor. En fråga besvaras med en fråga och attack är bästa försvar när hon konfronteras för sina hyss. Hon tilltalar aldrig någon men känner allt och alla, hon är som en ihopppressad hjärterdam med mumintroll som entourage.

Fast nu ljög jag lite. Du gjorde min dag. Och jag kan inte sluta le.

Nu har jag rensat ur, nu spelar ingenting nån roll.
Nu kan det blåsa vart det vill, för nu är allt tillbaks på noll.
Och här kan allting börja om, nu kan jag se vad jag förträngt.
Nu ska jag passa mig för dom, som aldrig gjort som dom har tänkt.
Det kanske passar nån, men inte mig och inte än.
Jag har gjort fel ibland, jag vet, men ingen mening att ge opp.
Jag tror det bor en liten hjälte i varenda liten flopp.
Och jag vill hellre bli en sån, så har jag lärt mig det igen,
för det finns nåt bra och stort i alla om och alla men.

/frida ♥